onsdagen den 29:e februari 2012

Maktelitens inkomster: VD-lön = arbetarlivslön

Årets rapport om "maktelitens inkomster" som LO presenterade idag väcker mig ordentligt ur den influensabetingade bloggtystnad som jag har hållit några dagar. Det är den tolfte granskningen som görs av hur funktioner inom näringsliv, offentlig verksamhet, medier, politik och folkrörelser tjänar. Inte personer, alltså, utan just funktioner, som ligger till grund för rapporten varje år för att kunna jämföra. Inte enbart löner utan också förmåner som bil, hälsovård, sjukvård, hemservice och hushållstjänster, bostadsförmåner och annat.

Näringslivets toppar har enligt rapporten en inkomst motsvarande 46 gånger en industriarbetares.  Eller: 46 personer måste jobba ett år för att få ihop en VD-lön. Eller; En industriarbetare måste jobba ett helt liv för att nå upp till den samlade lönen som näringslivstopparna har. Det vill säga samma personer som inför årets avtalsrörelse säger tvärnej till extra lönepåslag för att minska de löneklyftor som finns mellan män och kvinnor, har själva en ganska "volymiös" lön jämför med de vanliga löntagare de själva påstår hota ekonomin om de får ett något högre netto i plånboken.

Det är en läsvärd rapport och kanske samtidigt viktigt att notera varför LO ser det som viktigt att ta fram. Wanja Lundby-Wedin pekar på det i sin öppning av seminariet (länk nedan) att LO gärna "tycker till" och har krav och åsikter men att det också måste utgå från fakta om samhället. Så blev rapporten. Fakta som sparkar.

Diagram ovan: De olika makteliternas inkomstutveckling sedan 50-talet. Noterbart att de "maktlöner" som ofta diskuteras - politikernas- i förhållande till näringslivets dito är ganska modesta..



Mer att läsa
: DN debatt, LOs hemsida, SvD, AB; LO-webbsändning av seminarium, LO-tidningen, Dagens Arbete, DN-replik, Skattebetalarna,
Fler som bloggar. LO-bloggen,


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndagen den 26:e februari 2012

Psykiatrin - bättre eller sämre?

Rapporter om brister i psykiatrin har duggat tätt under många år. Utredningar har tillsatts och förslag presenterats och i alla fall delvis genomförts. Ändå förefaller bristerna finnas kvar. I helgen har Nyheterna berättat om explosionsliknande ökning av köerna till allmänpsykiatrin. Köerna har tredubblats på fem år. Det är en "svår kris". "Stockholm är det landsting med störst problem" får jag reda på i nyhetsinslaget.

Den bilden ges inte i landstingets årsredovisning för hälso- och sjukvårdsnämnden, som antogs för drygt en vecka sedan. Här berättas om en psykiatrisk vård som förefaller så bra att alla pengar som har avsatts i budget inte har behövt användas. Psykiatrin visar 2011 ett överskott på 27 miljoner. Trots det berättas om en vårdgren där antalet läkarbesök har ökat mest. Här har, enligt årsredovisningen, köpkraften ökat med 53 procent under perioden 1999 till 2011. Enligt samma redovisning har "Tillgängligheten till den psykiatriska vården har förbättrats och kvaliteten och samordningen med andra vårdgrenar fortsätter att utvecklas. Ett problemområde hittar jag beskrivet: "Vidare har en revision gjorts av vuxenpsykiatrins, barn- och ungdomspsykiatrins samt beroendevårdens öppenvård. Vissa brister konstaterades i journaldokumentation och i besöksregistreringar".

Det förefaller skilja ljusår mellan den bild som ges i landstingets årsredovisning och den som Nyheterna berättar, med underlag från Sveriges kommuner och landsting. Om det beror på mätfel, på medveten försköning av läget eller medvetet negativ beskrivning vet jag inte. Socialministern skyller på landstingen. Samtidigt redovisades för en tid sedan att det också på statlig nivå ligger pengar oanvända till psykiatrin, enligt en granskning gjord av Statskontoret.

Möjligtvis är det en blandning av detta. Kanske också en effekt av att vårdpolitiken har fått ett starkare fokus på frågor som valfrihet, privata alternativ och annat där det finns mycket att hämta i form av politiska poänger. Intresset för områden som är oerhört viktiga för enskilda som behöver vården men inte är så "glassiga" eller röstlockande minskar. Eller är det helt och hållet en orsak av att psykiatrin inom sig verkar omöjlig att utveckla med exempelvis behandlingsmetoder som har vetenskaplig grund eller är det en fråga om att fler behövs i vården men inte finns utbildade och "lediga"? Klart är väl att det inte behövs fler kriskommissioner för psykiatrin utan genomförande av det goda och av de ambitioner som "alla" säger sig vilja se genomförda.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det finns två fyraprocent-siffror värda uppmärksamhet

Söndag. Ännu en opinionsmätning. Den här gången från Novus, presenterad i Ekot. En sammavägning av flera större mätningar som bekräftar bilden av en socialdemokrati som vaknar och ett moderat parti som backar. (S) lyfter med fyra procentenheter till 28,5. Samtidigt backar (m) till 32,5. Gapet mellan alliansen och den rödgröna oppositionen är nu bara 1,5 procent. Det är otvivelaktigt skönare när det går uppåt än nedåt. En ny trygghet och tydlighet verkar ha infunnit sig också i väljarkåren efter valet av Stefan Löfven. På den andra sidan kommenterar moderaternas Sofia Arkelsten mätningen i försiktiga ordalag. "Det är svårt att dra långtgående slutsatser", säger hon.

Den som
inte nöjer sig med att läsa dagssiffrorna utan också studerar trenderna sedan september 2008 som redovisas i samma mätning inser att det ligger mycket i den kommentaren. (M) har växt under perioden och (S) har tappat. Nu har vi kravlat oss upp till den katastrofnivå vi låg på vid årsskiftet 2010/2011. Det finns mycket goda möjligheter att fortsätta den uppgången. Löfvens start har lagt en grund på det fält som är själva grunden för politik: att ha förtroende i samhället, hos väljare och opinionsbildare. Och, som Carin Jämtin kommenterar, en del ny politisk inriktning har presenterats när det gäller jobben med förstärkt näringspolitik och forskning. Det är bara början, men en stark sådan. Just här ligger en av (S) stora möjligheter och samtidigt ett hot mot Moderaternas position och regeringsmakt.

Jobbfrågan är förvisso en av de mest centrala. Trots allt prat om "jobbpolitik" så tvingas regeringen räkna arbetslöshetsstatistik utifrån en växande befolkning i stället för att tala andel arbetslösa. Politiken har inte lyckats. Men frågan är om inte större perspektiv än så kommer att avgöra valet 2014. Vilken riktning ska Sverige ta framöver? Vilka är drömmarna om framtiden och vilka värderingar vägleder? Och först då frågan: vilka slutsatser leder det till om den konkreta jobbpolitiken, om tillväxt, välfärd och miljöfrågor?

Förr hade
Reinfeldt en plan. Utgångspunkten var att det inte går att vinna val utan att vara lite "sossig". Därför lades politiken om, i mer "sossig" riktning. Val vanns och, precis som Reinfeldt tänkt ut långt före makttillträdet, låg de stora strukturreformerna "som sossar inte ska kunna riva upp" först på reformagendan. Drivkraften, påstår en del, har varit en ärlig omsvängning till att se välfärd lika självklart som "sossar" och till att tro lika mycket på "rättvisa" och " jämlikhet" som vänstern. En del debattörer med (S)-stämpel har uttryckt att det vore dumt att inte se det som en ärlig omprövning. Jag tycker att den förda politiken talar emot det. Däremot förvånas jag inte om de goda tankarna har fått ett ärligt och uppriktigt fäste i partiet under dessa år. Men min övertygelse är nog att hela förändringen varit retorisk och att den praktiska politiken som vi sett den har präglats av en övertygelse om att ökade klyftor ger drivkrafter för människor. Därför betalades sänkta skatter med besparingar på sjuka och arbetslösa. Därför är arbetsmarknadspolitiken ett fiasko. Därför saknas insikten om den styrka som ligger i att politiken understödjer näringsliv och forskning. Därför finns inte tillstymmelse till ambitioner om att modernisera arbetslivet. 

Är idéerna nu slut? Sverige har en regeringschef som nu varnar för visioner och drömmar. Den egna pressen, som Svenska Dagbladet, har ägnat mycket tid till att efterlysa nya grepp. Idag har man nått en punkt då ett nytt tvisteområde dyker upp på ledarsidan: ska politiska begrepp gå att varumärkesskydda? Men samtidigt verkar partiet fortsätta med politikförnyelsen på några områden. I veckan med utspel om barnpolitiken.

I den politiska
situationen startar också (S) sin återhämtning. Ett parti som i vissa kretsar har räknats ut och räknats bort som tillhörande historien. Med Löften har det pratet kommit på skam och dagens mätning visar på möjligheterna. Ska det kunna vårdas och omsättas till den valframgång som behövs för att kunna genomföra politiken så krävs samma grundarbete i (S) med den samlade politiken. Inte nödvändigtvis och kanske inte i huvudsak för att skyffla gamla ställningstaganden på tippen. Men varje politisk rörelse måste ständigt gå igenom hur de egna förslagen förhåller sig till den samtid man vill att dessa ska omsättas i. (S) kommer att göra det med hela sitt partiprogram. Samma process behövs på varje politikområde, den politik som presenteras för väljarna. Stefan Löfven har börjat detta, startat med jobb och tillväxt och förutsättningarna är mycket goda att gå vidare på andra områden. Dessa förhoppningar kan dock läsas med två "fyraprocentare" i bakhuvudet. (S) går fram detta tal i dagens mätning. Samma siffra beskriver också hur mycket större som (m) är än (S) samma dag.

Mer att läsa: SvD om opinionsläget,
Bloggat: Kent Persson, Thomas Böhlmark, Rasmus Lenefors, Olas tankar,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördagen den 25:e februari 2012

Regeringen saknar bostadspolitik!

I veckan kom ett pressmeddelande från SCB:

"Bostadsbyggandet minskade 14 procent  Under 2011 påbörjades byggandet av 22 700 lägenheter. Det innebär en minskning med 14 procent jämfört med 2010 då 26 417 lägenheter började byggas.  Antalet påbörjade lägenheter i flerbostadshus minskade med 10 procent till 16 000 lägenheter, medan påbörjandet i småhus minskade med 23 procent till 6 700. Andelen hyresrätter i flerbostadshus var 43 procent, vilket kan jämföras med 48 procent året innan."

I veckan kom en debattartikel av bostadsminister Attefall och några andra borgerliga bostadspolitiker. Den bär den något överkaxiga och i förhållande till SCB-siffrorna missvisande rubriken: "Regeringen har en heltäckande bostadspolitik": Där skriver man bland annat att:
Regeringens bostadspolitik sätter långsiktigt stabila villkor i främsta rummet och vilar på tre ben: en smidigare bostadsmarknad, bättre fungerande andrahandsuthyrning och bättre förutsättningar för byggande.
Självklart möts inlägget av protester, inte minst från studenter som upplever bostadsbristens Sverige. Det har hittills mötts med ett svalt intresse och tomma ord från regeringen. I deklaration efter deklaration uppläst av statsministern i riksdagen har bostadspolitiska förslag lyst med sin frånvaro. (om man då bortser från "lättare att hyra ut del av bostad-förslaget") Att bygga mer och också bygga hyresrätter som människor har råd att bo i är angeläget. Men också viktigt därför att bostadsbristen håller tillbaka tillväxt och utveckling. Eller som Stockholms Handelskammare, Helena Olsson, skriver i kommentar till Stockholmsbarometern:
Individklimatet och näringsklimatet är två sidor av samma mynt. Regionen måste erbjuda goda möjligheter att få en bostad, bra kommunikationer, spännande miljöer, kvalificerade jobb och löner för att kunna konkurrera med New York och Shanghai om talangerna.
Jag efterlyser kanske starkare förslag men delar ändå kritiken som folkpartiet i Solnas Anders Ekegren bloggar om. Hans rubrik träffar rätt: "Regeringen har INTE en heltäckande bostadspolitik".

Mer att läsa: DN, SvD, Veronica Palm med replik mot Attefall...
Fler som bloggar: Anti Avsan.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jag - en lycklig och valfri patient?

Redan före det så kallade vårdvalets införande i Stockholms läns landsting kunde jag välja vårdcentral. Allt enligt de regler som fanns inom vården. Det var inte alltid som valmöjligheterna gick att använda sig av. En kultur i vården satte många gånger stopp för den som exempelvis önskade gå till en vårdcentral nära jobbet i stället för i hemmets närhet. Ur det perspektivet är det utmärkt att vårdvalssystemet har markerat patientens rätt att välja. Vård kan dock inte bedrivas som vilken annan "produktion" som helst. Lagen, vårdens etik och säkert en åsikt som "alla" delar, är att vårdbehovet måste få styra. "Sjukast först". Det kräver prioriteringar som alltid görs i vården, om inte av politiker så av professionen. Där har vårdvalet styrt fel. Landstinget i mitt län valde, till skillnad från andra, att avstå från att ta politiskt ansvar och i stället låta vårdens aktörer avgöra etableringar. Ett fokus till  ganska friska stadsdelar inte minst i Stockholms innerstad blev en effekt. Därtill kommer en utveckling som på ett pinsamt sätt illustreras av affären Serafen. Det blir business av vården.

En okritisk hållning till vårdval och konkurrens i vården riskerar att bygga under ett vårdsystem som i alla fall delvis lämnar fokuset "vård efter behov". Därför är den rapport som Konkurrensverket presenterade i veckan ett dokument som har ett olyckligt fokus på vården som "affärsområde" snarare än att utifrån patientperspektiv granska utvecklingen. Staten behöver inte dessa myndigheter som med ett så grumligt underlag enbart predikar bönen om "fler privata i vården".

För mig
har en av vårdvalets, i meningen etableringsfrihet och brist på politiskt ansvarstagande, verkligt negativa illustrationer handlat om Ormängens vårdcentral i Stockholm. Företaget Legevisitten som är en mycket anlitad entreprenör i landstinget, skrev och bad om att få avveckla verksamheten. Förklaringen var, enligt företaget, att patienterna blivit alltför gamla och sjuka. Konkurrensverket verkar inte uppmärksamma denna klassiska utveckling när privata tar över verksamheter, dvs det som är tyngre, svårare, mer komplicerat och ger mindre "pang för pengarna" tenderar att skjutas över till offentliga verksamheter av de privata.

Konkurrensverkets rapport har sina riktigt patetiska sidor. När man bedömer framgången med valfriheten är det att så många har "valt" som lyfts fram först. "Många har också använt sig av möjligheten att välja vårdcentral. Tre av fyra har svarat att de anser att de gjort ett aktivt val av vilken vårdcentral de ska vara listade vid". Det där är något grumligt. En stor andel av "valen" beror helt enkelt på det tryck att lista patienter som är en förutsättning för delar av ersättningen. Självklart ser man till att göra detta med alla tänkbara patienter. Och frågan är väl om mitt eget omval av vårdcentral då jag slutade jobba i Solna och i stället valde en vårdcentral i Huddinge ska ses så revolutionerande och fritt. Hur stor andel handlar det om som väljer efter kvalitetsparametrar och inte av dessa praktiska skäl?

Viktigt
, som sagt, att få välja. Men knappast något att skryta över. Så är inte heller fallet med verkets rapport. För den som vill utveckla svensk sjukvård behövs sannerligen bättre underlag än detta. Delvis finns detta på andra myndigheter. Socialstyrelsen har ju inte bara uppdraget att se på konkurrensfrågor utan är ansvarig myndighet och sakkunniga inom vårdområdet. Deras analyser som presenterats tidigare men också nyligen är att "Valfrihetssystem i sig bidrar inte till en jämlik och likvärdig vård och omsorg". Den som utformar system för att människor ska få välja efter de preferenser man som patient har när man är behov av vård kräver mer än att räkna nyetablerade vårdenheter eller listningar.

Mer: DN, DN; "Patienter måste betala dubbelt,"
Bloggat: Moteld,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredagen den 24:e februari 2012

Lyftet uppåt en bra startsignal

Dagen efter presentationen av det nya S-laget visar ytterligare en mätning av opinionen att det åter är "match" i svensk politik. (S) går fram drygt fem procentenheter i DN/ipsos februarimätning och når 29,3 procent. V och Mp sjunker och detsamma gäller för Moderaterna som backar 3,6. Det ger totalt 46,1 för de "rödgröna" och 47,2 för allianspartierna.

Det viktigaste med de signalerna från väljarna är att partiet med självförtroende kan slipa på politiken  och samtala med väljare. Den tyngd som har lagts på väldigt många partimedlemmars sinnen under den värsta nedåt-perioden har lyfts bort. Det går att tala politiska frågor som jobb och välfärd utan att få tillbaka frågor och kommentarer om ett svajande ledarskap.

Stefan Löfvens laguppställning som presenterades igår ger ytterligare drivkraft i partiets arbete framåt. Erfarenhet och förnyelse i god kombination där det vassaste kortet av dem alla, Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson och "skuggfinansminister, både känns tryggt, nytt och framåt. I medierna beskrivs det som en "kopia av Reinfeldt" när han tog in Anders Borg som en utanför riksdagen stående chefsekonom. I de första kommentarerna markerade hon beröm för att regeringen har skött statsfinanserna men samtidigt kritik mot den havererade jobbpolitiken. Någon tillbakarullning av redan införda jobbskatteavdrag blir det inte eftersom människor har inrättat sina liv efter dessa. Fastighetsskatt, nej. Däremot avskaffande av de skattelättnader som kallats Mc Donaldsstöd och i stället mer riktade stöd till de unga som står utanför arbetsmarknaden.

Det där var några kommentarer direkt efter presskonferensen. Det är nu jobbet börjar för att kunna ge tydliga besked om politikens inriktning, gärna med tydliga kontraster mot den väg som Reinfeldts regering har kört så vilse på. Det handlar mycket om bristen på ambitioner i näringspolitiken och de felaktiga vägvalen som lett hög arbetslöshet och delvis usla och overksamma åtgärder. Men jag räknar med att insikten nu kommer om hur välfärdsinslag som en trygg a-kassa som ger människor stöd i en omställning och en återupprättad sjukförsäkring är viktiga grundstenar i det nya bygget av S-politiken. Sammantaget är Löfvens lagbygge och dagens opinionsmätning väldigt trevliga startsignaler. Inte några slutpunkter, alltså.

Mer att läsa: AB, AB ledare, Ekot, Svd opinionen,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdagen den 22:e februari 2012

En pudel från Kristersson ändrar inte sakfrågan

Sveriges riksdag har vid två tillfällen krävt att regeringen ska återkomma med förslag till hur delar i regelverket för sjukförsäkringen ska förändras. Det handlar främst om "arbetsmarknadsbegreppet" och mot vilka jobb som en sjukskriven ska matschas mot när man bedömer arbetsförmågan". Kristersson fastnade under sitt förstoringsglas, inget hände och inget kom. Riksdagen tröttnade, hotade med misstroendeförklaring och så gjorde Kristersson igår en pudel: "Jag ber om ursäkt".

Det är måhända artigt och insiktsfullt av statsrådet och min gamle trätobroder från Strängnäspolitiken att be riksdagen om ursäkt. Men med det erkännandet uttalat måste det också sägas att frågan har betydligt vidare perspektiv än ett statsråds popularitet i riksdagskorridorerna. Det handlar om inslag i en otrygg sjukförsäkring som måste förändras därför att den på ett eller annat sätt, i en eller annan grad, gör människor som är sjuka väldigt illa. Det måste vara fokuset, inte Kristersson som person.

Det borgerligheten först har gjort är att finansiera sänkta skatter genom att försämra för de sjuka. Det är inte bara mitt och oppositionens påståenden utan har också bekräftats av Kristerssons företrädare på posten. Därför är man inte heller villig att på allvar göra om och göra rätt i de brister som nu slår mot sjuka. I stället gör man som Kent Persson bloggar om: använder Sd-vapnet med stor vetskap om det politiska motstånd som finns att alls göra något tillsammans med ett främlingsfientligt parti. Lösningen är ganska simpel och det är att allianspartier inte bara pratar om att man inser systemets fel utan sätter sig och gör något åt dessa. Annars är det lätt att tro att det är ett cyniskt spel av stora mått med vetskap om hur man kan argumentera om frågan blir skarpt läge igen i riksdagen.

Nu är ju riksdagens beslut om förändringar och hemställan till regeringen redan fattade två gånger. Det som saknas är regeringens verkstad av beslutet. Att Kristersson ber om ursäkt för att inget har gjorts och att han meddelat att inget heller ska göras. Däremot återkommer regeringen till riksdagen i mars med en skrivelse i mars. Den bara måste innehålla en tydlig inriktning om att förändra sjukförsäkringens svaga delar till det bättre.

Mer: AB; SvD, Ekot,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdagen den 21:e februari 2012

Löfvens innovationsresa en ljuvlig spårväxling

Det är inte utan att det känns som en ljuvlig kursändring: Stefan Löfven inledde igår  sin "innovationsresa" på Karolinska Huddinge. Där efterlyste han mer av samarbete mellan näringsliv, stat och landsting och forskningen. Göran Johansson bloggar om tre punkter som sammanfattar Löfvens program:
  1. En stabil ekonomi, med mål för sysselsättningen och för investeringar i budgeten.
  2. En näringspolitik som stödjer framväxten av nya företag, varor och tjänster och därmed stödjer efterfrågan.
  3. En utbildningspolitik som “vässar” människors kunskaper för att de ska kunna ta de jobb som växer fram.
Med den nya inriktningen återkopplar Löfven till tidigare framgångsrika S-program för näringslivsutveckling. Efter krisåren på 70-talet gick S 1982 till val på programmet "Framtid för Sverige", som innehöll samma insikter om framgångsvägar som Löfven nu för fram. Då bröt den presenterade inriktningen av mot 70-talets industriakuter under ledning av Nils G Åsling som fyrpartiregeringen jobbade med i bland annat varvskrisens spår.

Löfvens budskap år 2012 bryter på samma sätt mot en period av skepsis från regeringens sida om att medverka i näringslivsutveckling och olika branschprogram. "Jobbpolitiken" har i stället handlat om att vi som tjänar mer sägs jobba mer om vi får lägre skatt. "Jobbpolitiken" har gjort Arbetsförmedlingen till en Kiviks marknad. Även om jag inte delar debattörens förslag till lösningar så ligger det en mycket i den analys som görs av Tomas Tjajkovski i en debattartikel i SvD. "Jobbpolitiken" har gett oss en usel åtgärd som Fas 3, nu en av Sveriges största arbetsgivare. Samma retoriska tal har genomförts försämringar av sjuk- och arbetslöshetsersättningarna med tanken att man i de situationerna jobbar mer om man får mindre. (det vill säga omvänt resonemang som gäller för oss med de högre inkomsterna).

En trist historia
som ökar behovet av att fokusera på innovationer, forskning och på hur det offentliga tillsammans med näringslivet kan åstadkomma resultat och nya produkter/jobb är nedläggningen av Astra Zenecas forskning i Södertälje. I en interpellation i riksdagen skriver Ingela Nylund Watz (S) en fråga till regeringen och Annie Lööf om vilka insatser de planerar för att stärka life science-branschen. I ett pressmeddelande kommenterar hon:

- Regeringens passivitet för näringslivet riskerar att allvarligt skada den svenska konkurrenskraften. Det är hög tid att de slutar kalla näringslivet för ett särintresse och börjar ta ansvar för att värna om områden som svensk forskningskompetens och spjutspetsforskningen.  I många andra länder har regeringarna varit betydligt mer intresserade och aktiva för att söka konstruktiva lösningar i samverkan med life science-områdets aktörer. Nu måste den svenska regeringen och näringsminister Annie Lööf redovisa vilka insatser de planerar för att stärka life science-branschen.
Vad är jobbpolitik? Vad är utveckling? Hur stimuleras tillväxt och nya jobb? Det känns onekligen starkare med Löfvens färdriktningen än med den andra...

Mer att läsa: Biotech.idg, SvD,
Bloggat: Rasmus Lenefors, Thomas Böhlmark,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

söndagen den 19:e februari 2012

Kvitto på möjligheterna men långt ifrån valseger

En del dagar under det värsta "krisandet" efter Juholts bostadsaffär var socialdemokratin uträknad av medier, av politiska motståndare och ibland också av "de egna". Valet av Stefan Löfven som partiordförande har ännu inte lett fram till den genomgång, delvisa omprövning eller annat av politiken som är så angeläget efter 2010 års valförlust. Då sattes målet att nå stöd av 40 procent av väljarna. Det blev lägre än så. Det säger sig självt att en ny ledare måste ges sina 100 dagar eller så för att formera sitt lag och prioritera en agenda för politikens utveckling.

Men grunden finns där och den trovärdighet som Löfven har återgett partiet inger hopp. I dagens mätning från SIFO rycker (S) framåt med 4,6 procent till 29,2. En fortsatt låg nivå som vid bara tanken på detta hade gett rysningar i S-märkta ryggrader för några år sedan. Nu tar vi det som en ljuspunkt. Visst, det finns ingen som helst anledning till "Maranata-tillstånd" som Westerholm betecknar det. Även Veronica Palm betonar att detta inte är tillräckligt. Jag håller som sagt med. Kanske kurvan uppåt också kan förmå en del partivänner som har velat "banka in" kris och katastrof i alla lägen sedan 2010 kan förmå sig att dra något på smilbanden utifrån principen "bättre uppåt än nedåt"?

Främst är det
(v) och (mp) som får släppa till. Fortfarande är Reinfeldts moderater det största partiet. Positivt är att andelen LO-medlemmar som stödjer (S) har ökat med 10 procentenheter. Där finns också signalerna om att mer behöver göras: I storstäderna ligger partiet kvar på tidigare låga nivåer. När det gäller de borgerliga så går de faktiskt framåt en aning. Det är Kristdemokraterna som fortfarande är det stora problemet och risken för Reinfeldt att tappa regeringsunderlaget. Enligt SvD behövs det bara 60.000 väljare som byter block för att de rödgröna ska få en ledning.

Den här opinionsframgångens största förtjänster är att det öppnar "kanaler" för att prata politik, inte kris eller skandaler. Socialdemokratin kan åter tas på allvar och det blir tänkbart att partiet kan leda en regering efter maktskifte. Socialdemokratin behöver inte längre vara den politiska driftkucku som delvis blev fallet i medier, fikarum och på nätet under de svåraste stunderna hösten 2011. Det blir, med opinionsmässiga framgångar, lättare att mobilisera och peppa partimedlemmar och sympatisörer. Det blir ett helt annat konstruktivt klimat för att utforma och presentera politiska förslag. Jag tror också att det blir mer av fasthet, tydlighet och mindre fladdrande framöver. Det behövs. Den politiska matchen kan börja på allvar.

Mer att läsa: SvD-ledaren, SvD, Ekot, DN; Aftonbladet,
Fler som bloggar: Rasmus Lenefors, Kent Persson, Monica Green,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kan vi nu ta nästa steg i utveckling av välfärden?

Förra veckans besked från (S) om hur frågan om vinster i välfärdsföretag ska lösas är välkommet. Det lägger ansvaret i den frågan på oss som i kommun och i landsting har ansvaret för välfärdstjänsterna i stort. Och ansvaret för skattepengarna, väl att märka. S-förslagen tar också fasta på det som i borgerlighetens enögda fokus på att öppna välfärdssektorn för privata intressen närmast har glömts bort: De verksamheter som drivs av stiftelser, kooperativ och ideella föreningar. Tanken är att se över en del eländeseffekter av lagen om offentlig upphandling och lagen om valfrihetssystem. I botten av hela frågeställningen ligger frågan om vinster i välfärden och vad som kan stoppa utförseln av skattepengar från välfärden för att i stället bli vinster i stora välfärdsbolag. 

Debatten
har under många år tillhört de hetaste i det socialdemokratiska partiet. Parallellt med detta har verkligheten förändrats radikalt. Den som minns Hans Hastes och John-Olle Perssons debattbok från 80-talet kan säkert känna igen en del av debatterna. Men det finns en viktig skillnad: När HH/JOP förde fram tankar om en förändrad syn på valfrihet och alternativ var det nästan från ett nolläge, där det mesta var kommunalt och där det möjligen bara var i tandvården som även vi hade en acceptens för privata aktörer.

Dagens debatte
r som delvis har samma ingång, det vill säga om man är för eller emot själva existensen, förs i en helt annan värld. I alla fall i delar av Sverige. För den sosse som är verksam i ett Stockholms län som varit ideologisk verkstad när det gäller utförsäljningar och privatiseringar är vägvalet inte längre frågan om tillåtenhet eller inte. Det vore orealistiskt att föra debatten med en underliggande ton om "vi ska tillåta eller inte". Därtill har verkligheten sprungit för långt. Däremot kan en politiker oavsett partifärg aldrig avhända sig ansvaret för hur gemensamma pengar från skatter används. Den självklarheten säger inte att verkligheten alltid är sådan.

Förvånande nog verkar debatterna om privat eller inte ha svårt att lämna detta steg 1 om huvudmannaskap och vinster. Med (S)-förslagen kan det osunda och felaktiga i att gynna privata bolags tillgång till skattepengarna bromsas. Med förslagen kan non-profit-organisationer få en förstärkt roll i vår välfärd. Men detta steg måste följas av ett nästa: Hur ska det vi själva driver i kommuner och landsting verkligen bli det "bästa goda åt folket"? Hur höjer vi ambitioner när det gäller kvalitet, personalfrågor, arbetsmiljö och kundnöjdhet i den egna verksamheten?

Ilija Batljan blev i en del debatter stämplad som "höger" och mötte en del kritik. I Batljans Nynäshamn fanns dock inte några privata aktörer i kommunen. Inställningen som Ilija en gång beskrev för mig var att den kommunala verksamheten ska vara så bra att vem som helst kan konkurrera. Nu ligger ju den kommunen där den ligger och möjligen är läget långt från Stockholms city en förklaring till ointresset från privata aktörer. Men själva tankesättet borde ingå i ett nästa (S)-steg för välfärden.

Jag tror inte ett ögonblick på konkurrensen som det bästas lösning när det gäller välfärdsproduktion. Jag ställer upp på valfrihet men har samtidigt under mina år i politiken inte hört en enda människa ställa krav på att just privata företag ska sköta välfärd. Det har varit verksamhetens kvalitet, bemötande, studieresultat, utvecklingskraft, personalpolitik och pedagogiker som har "dömts av" när människor har önskat annat än kommunalt. Men sällan eller aldrig dess ägarform.

Det är dags
att släppa det ensidiga fokuset på "privat" eller kommunalt. Nu kommer det i en samlad socialdemokratisk politik att finnas verktyg för att styra och ta ansvar för skattepengar och kvalitet. En reservation för detta beskriver LO-tidningens ledare. I en del fall kan "tokerier" faktiskt få fortsätta även med S-förslaget. Det blir en självklar konsekvens av det kommunaliserade ansvaret och innebär att även "galna" saker som försäljningen av Serafens vårdcentral kan fortsätta så länge väljarna ger okey i val.

Det är dags att nu gå vidare och höja ribbor, ambitioner och kvalitetskrav på de egna verksamheterna. Endast det bästa är gott nog åt folket. Det måste lika väl kunna vara en kommunal som en privat verksamhet, ett talesätt som är mycket berättigat för den som har sett hur politiken ensidigt har handlat om att ersätta offentliga verksamheter med privata. Förr var det förespåkarna för det privata som argumenterade på det sättet. I delar av Sverige är det på väg att bli ombytta roller. 

Mer att läsa: AB ledare, DN, SvD-ledare, DN debatt om Täby-privatiseringar, Dagens Arena om upphandling av vård, tortyrskadade, DN debatt om Wemind, Filippa Reinfeldt m.fl om Wemind. SVD-krönika Stefan Stern.
Fler som bloggar: Peter Johansson, Göran Johansson, Kent Persson, Helene Hellmark Knutsson, Martin Moberg, Parkstugan, Krassman, Jämlikhetsanden, Olas tankar,



Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdagen den 15:e februari 2012

Sverige: Erkänn Palestina! Riksdagsmajoritet finns!

Idag är det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Frågan är om utrikesministern kommer att tillkännage att Sverige kommer att erkänna Palestina? Äntligen? Det vore hög tid. Historien sedan staten Israels grundande, som samtidigt förutsatte ett genomförande av en delningsplan som FN presenterat, är mörk och konfliktfylld. Samtidigt förutsatte FNs delningsplan ett självständigt Palestina. Det har därefter omöjliggjorts av en rad skäl. Västmakternas behov av att kontrollera området med tanke på den egna oljetillgången. Israels ständiga angrepp på palestinier och grannar, allt med utgångspunkt från att slå till "sju gånger hårdare" än de angrepp man i krigens dagen själva fått utstå. Inhysandet av palestinier i flyktingläger, defacto-annektering av palestinsk mark genom bosättningspolitiken osv. Ibland säger man att ett fredsavtal ska invändas, således ett beroende av att den israeliska stat som har agerat mot en palestinsk stat i alla tider, ska ändra inställning.

Sverige har på senare år blivit skarpare i tonen mot Israel, vilket är bra. Men nu gäller det att ta steget fullt ut och erkänna Palestina, inte rösta nej. Vid motsvarande utrikesdeklaration förra året var det en ganska passiv Carl Bildt som talade. I det dokumentet var budskapet någon rad:
Europeiska unionen vill se en fredsuppgörelse om en tvåstatslösning på folkrättslig grund, vilket tydliggjordes av EU:s ministerråd i december 2009.
Sveriges regering har sett till vi, som ett av få länder, röstade nej till Palestinas medlemskap i UNESCO. Så borde man kunna förvänta sig en annan inriktning när det handlar om erkännande av staten Palestina? Ja, om regeringen lyssnar på riksdagens majoritet så är det en rimlig slutsats. Idag skriver företrädare för de rödgröna om ett erkännande på Brännpunkt SvD, en linje som de partierna har drivit länge. Men det finns också en rörelse inom centern och folkpartiet som nyligen har markerat samma syn i frågan. Stå för detta också när frågan formellt hanteras. Det må vara regeringen som hanterar utrikespolitiken men densamma måste ta hänsyn till hur majoriteten i riksdagen verkligen tycker!

Mer: Ekot,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdagen den 14:e februari 2012

Bild efter bild visar jobbpolitikens haveri

Uppdaterad: Det kommer nya siffror på arbetslösheten. Arbetsförmedlingen berättar att det i slutet av januari var 405 000 personer, 8,7 procent av arbetskraften, inskrivna som arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd hos Arbetsförmedlingen. 224.000 personer öppet arbetslösa. I program med aktivitetsstöd deltog 182 000 personer. Antalet nyinskrivna arbetslösa ökar nu åter och var 43 000 personer, 2 000 fler än i januari 2011.
De unga drabbas hårt och tvingas gå längre perioder utan jobb.

Den utvecklingen ramas in av några andra bilder: En regering som framhåller den statistik som för tillfället verkar mest positiv. Ett exempel i söndagens Agenda där arbetsmarknadsministern talade om "sysselsatta": I ett land som växer befolkningsmässigt är det inte märkligt. Däremot är andelen sysselsatta lägre. Det är inget annat än ett svek på det egna vallöftet från 2006 och 2010.

Detta dystra innehåller samtidigt andra trista inslag. En jobbpolitik som inte längre är värd namnet, om man ser till de insatser man gör för att stödja den som är arbetslös. Värst är FAS 3 med närmare 30.000 inskrivna. I stället för verkligt effektiva investeringar i människors kompetens och utbildning prioriteras åtgärder som verkar handla om att gynna vissa företagsgrupper och näringar i stället för jobbtillväxt: Krogmomssänkningen med 5,4 miljarder, exempelvis. Sämre läge för den som är arbetslös och dåliga arbetsmarknadsåtgärder kombineras med dels sämre trygghet för den som går arbetslös. Samtidigt växer klyftorna. De kraftiga sänkningarna av skatterna gynnar den med redan hög inkomst. Också här verkar man vara beredd att trixa med statistik för att visa en annan bild. Bloggen Ett hjärta rött skriver om ett uttalande från regeringen om hur fattigdom inte finns bara man låter bli att räkna in de i den fattigaste tiondelen.

Jag tror ärligt talat inte särskilt mycket på centerpartiets utspel om att förbättra a-kassan. Därtill innebär deras tankar att man också gör en snabbare avtrappning av stödet, något som inte förbättrar den som den viktiga del den borde vara i en välfärd, och om man vill stimulera människor att våga ta steg, att vara "rörliga" på arbetsmarknaden. Men visst är det bra om centern backar från den politik man själva har varit medansvariga till. Och när det gäller helheten kommer väljarna att ha ett skarpare alternativ att välja på när det blir val nästa gång. Frågan är om människor som har hamnat i arbetslösheten orkar vänta...

Uppdatering: Idag, onsdag, följs bristerna i jobbpolitiken upp. Dels på SvDs ledarsida där intrycket blir att det mest är centerledaren Annie Lööf, inte Reinfeldt som är ansvarig för jobbpolitiken. Dels i DN där regeringen lanserar utredning om korttidsjobb. Ab-ledaren skriver också om den havererade jobbpolitiken

Mer att läsa: Tobias Gerdås, AiP,
Fler som bloggar: LO-bloggen, om a-kassan, LO-bloggen om arbetsmarknaden, Alliansfritt, Alliansfritt om faktamissar, Martin Moberg, Göran Johansson om energipolitiken, Carola Andersson om regeringsstatistik,  Peter Högberg, Rasmus Lenefors, Olas tankar, Ann-Sofie Wågström,


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

måndagen den 13:e februari 2012

Ett lyft för (S) och Löfven

Igår medverkade S-ledaren Stefan Löfven i Agenda. "Turnerandet" till medierna fortsätter nu på morgonen med medverkan i P1 Morgon. Samtidigt noterar (S) ett lyft i en ny mätning: Aftonbladet/United Minds som visar en positiv vändning för Löfvens parti. (S) ökar med 2,4 procent. Ställningen mellan blocken har utjämnats. S, V och MP får 45,7 procent mot 46,3 för allianspartierna.

De S-märkta fanorna har slutat fladdra i vinden och tycks framöver vaja ganska lugnt och tryggt. Löfven ställdes i Agenda till svars av Mats Knutson om energi, jobbpolitik, vapenexport, bortre gräns i a-kassan eller ej, vinster i välfärdsföretag och så förstås skatter i olika former. I radion blev delvis samma frågor men också om feminism och föräldraförsäkring.

Att jobben och arbetslösheten kommer att bli den stora frågan för batalj mellan alternativen är klart. I helgen kom ytterligare kritik mot regeringens sätt att förvanska siffror i politiska syften, något som blir tunga argument i jobbdebatten. Men det riktigt viktiga är ju alternativet: Vad gäller a-kassans längd menade Löfven att det är samma alternativ som regeringen i antal dagar räknat. Men skillnaden ligger dels i arbetsmarknadspolitiken där (S) inte är beredda att, som nuvarande regering, lämna folk i sticket eller låsa in i meningslösa åtgärder som FAS 3. Utbildning, traineeplatser, plusjobb i välfärden och praktikplatser är alternativa åtgärder för (S) inom det området. Sedan tillkommer det som Löfven inte fick frågor om nu: Ett lyft av hela näringspolitiken som ju lägger grunden för jobb och nya företag.

Att Stefan Löfven inte kunde svara på allt i intervjuerna är ännu förlåtligt. Dels beror det ju på att partiet inte har gjort det politiska grundrenoveringsarbetet efter valförlusten. När det gäller svaren om skatterna som inväntas Leif Pagrotskys översyn. I energifrågan blev Stefans svar precis det som jag förutspådde. Det är inte att energin kommer från ett visst energislag som betyder något utan att den kommer, säkert och trygg så att energiförsörjningen fungerar. Så ser en del på frågan om kärnkraft. Där väntar Löfven på en inbjudan från Reinfeldt till blocköverskridande förhandlingar. Det var en hel rad frågor som inte nämndes, som exempelvis de gröna frågorna. Förklaringen var inte brister hos Löfven utan att han helt enkelt inte fick frågorna. Men min förhoppning är trots det att en uppdaterad Gröna folkhemmet ingår som en viktig grund i det politiska budskapet framöver.

Uppgången i opinionen inger hopp. Med lite politikutveckling kommer också förutsättningarna för att vara tydlig inför väljarna. Det parti som under året som gått ibland har räknats ut kan känna tillförsikt och känna att det är möjligt att återvinna förtroende. En del surar av någon anledning och en del kommer att fortsätta rabbla ett dystert krisbudskap. Några av omtanke. Några därför att det är den egna livsluften i politiken. Trots dessa dysterkvistar kan det här bli riktigt bra.


Mer att läsa: SvT, kommentar av Margit Silbergstein, GP; Sydsvenskan, DN, AB,AB2, AB3,
Fler som bloggar: SvD Ledarblogg, Thomas Böhlmark, Peter Högberg, Martin Moberg, Göran Johansson, Huddingeperspektiv,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndagen den 12:e februari 2012

Skol- och vårdjättarna skördar de planterade frukterna

Man borde väl bidra med fler inlägg om skolornas huvuduppdrag att lära ut kunskaper och att förbereda unga för livet. Just skolans innehåll, utvärderingar av skolresultat och att göra mer för att alla elever ska få en bra grund för livet borde dominera i samtal och debatter. Men det känns onekligen som om denna huvudmannaskapsfråga är svår att släppa. Debatten om friskolor får titt som tätt anledning att återupptas. Möjligen är det förhållandevis få som inte ställer upp på utbildningsmålet men fler som har olika syn på "verktygen".

Även i vård och omsorg lägger sig inte debatten om vem som driver verksamhet. Dagens DN är en bra illustration på varför, när till och med en försvarare av privatiseringar tar till skarpa ord mot galenskaper i utförsäljningarnas spår. DN skriver om försäljningen av Serafens vårdcentral som de borgerliga i landstinget gjorde till grovt underpris. Verksamheten gick sedan vidare till Capio. Före det var det privata äldreboenden som uppmärksammades efter vårdskandaler.

Så debatten fortsätter. Idag skriver SvD-ledaren en text om friskolor. Där citeras veckans nummer av Dagens Samhälle som har en artikel om detta men med en helt annan vinkling. Rubriken är "Jättarna tar över marknaden". Här beskrivs bland annat hur antalet elever har minskat i skolan. Samtidigt växer friskolekoncernerna. Det är kommunernas egen verksamhet som är "dragspel" och tar konsekvenserna av färre elever. De privata växer och expanderar. På elva år har omsättningen femdubblats och ligger nu på 26 miljarder. Företaget Academedia har de senaste fem åren växt från 222 miljoner i omsättning till 3.7 miljarder. En ökning med 1600 procent. Samtidigt köps mindre upp av de större. Academedia har sedan 2007 köpt bland annat NTI, Mikael Elias, Vittra, IT-gymnasiet, Framtidsgymnasiet, Didaktus, Framtidsskolan och Pysslingen. De stora företagen blir ännu större och samtidigt ökar de sin rörelsemarginal, från 6,2 till 7,4 procent på ett år, för de tio största skolföretagen.

Vem har beställt den här utvecklingen? Vem har beställt fram politiker som säger sig inte ha något ansvar för det som händer? Och vem betalar de marginaler, den lönsamhet, som allt mer verkar styras bort från det land där skattepengarna (som det handlar om) betalas? Ja, ytterst är det förstås väljarna i och med att man har röstat fram en majoritet av politiker som gillar utvecklingen. Med tal om "rätten att välja" och att "låt lärare och sjuksköterskor driva eget" har ett sedan länge beställt marknadstillträde gjorts av "välfärdssektorn" för de företag som länge har betalat för opinionsbildning i frågan. Det är nu frukterna kan plockas.

Skolresultaten försämras parallellt med detta. Och i vården klarar inte ens Stockholms läns landsting som varit banérföraren i privatiseringar att hämta hem "premiemiljoner" som delas ut till den som klarar vårdgarantier för behandling. Det förefaller som om kraften och energin på sina håll används till annat än till kärnuppdraget att ge bra utbildning och vård. Eller så är det så enkelt att styrningen av vårdens och skolans resurser inte längre fungerar och att elever och patienter med större behov inte får det som borde vara självklart om man har ambitioner om jämlik vård och en god utbildning till alla. Om detta borde Sverige debattera.

Mer: Studio Ett om vårdprivatiseringar med Filippa Reinfeldt och Birgitta Sevefjord. Dagens Arena på samma tema. Expressen, opinionsbloggen, DN; Dagens Media, Lärarnas nyheter,

Fler som bloggar: Stockholmsvänstern, Aurora Gullberg, Mikael Damberg,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Fler bloggar om Politik

lördagen den 11:e februari 2012

Sahlin i Skavlan och en S-märkt uppryckning



En snabb
blick på nyhetsflödet efter Mona Sahlins medverkan i Skavlan ger en ganska förväntad bild. Uttalandet om att "känna skadeglädje" lyfts fram och det är inte alls märkligt. Ska man förstå det, kanske det krävs mer än bara en politisk analysförmåga. Kanske empati och några uns av förmåga till känslor räcker för att förstå, om än inte försvara eller gilla? En partiordförande som trots motgångar har önskat fortsätta utveckla partiet men i stället petas bort kanske reagerar så. Inte särskilt märkligt. Möjligen är det nytt att det sägs rakt ut. Har man haft posten som partiledare förväntas man hålla inne med de kritiska reflektionerna. Sådan är traditionen och möjligen är det en vettig del av partiledarskapet som också följer med efter en avgång.

Jag tror och hoppas nu att det blir mer av kuriosa och mindre av politisk känga som leder in partiet i en ny spiral nedåt. Genom valet av Stefan Löfven som ny partiledare har ett nytt mått av självförtroende spirat nedåt i partileden. "Äntligen kan vi prata politik", har varit mångas reaktioner på valet. Måhända känner en eller annan icke kärleksfull kritiker besvikelse över detta. När det ser ut som ordning, reda och politiska diskussioner tar över mer än det förhållande som Sahlin betecknade som "förfallet", så försvinner lite av livsluften för den som lever på att bara spy galla. Må så vara. Äntligen, säger jag.

Det utesluter inte att mycket kloka personer som exempelvis Peter Johansson är kritiska. Bland annat till det, som jag själv tycker, märkliga att man som ledare eller på annat sätt ansvarig återkommer först efter att ha lämnat med det man tyckte i ledande ställning men inte då drev eller förde fram. Peter antyder också det som har varit ett förhållande många gånger: när S-ledare är verksamma är de stora hot mot mycket här i livet men hyllas efter avgången. Mitt eget twitterflöde var under Skavlan ett enda hyllningseldorado till Sahlin. Det där med skadeglädjen kom nu inte först i Sahlins resonemang. Ord som "sorg", "smärta" och "ledsen att se förödelsen" kom före och så funderingen om "dom" trodde att det bara var att byta ut Sahlin. Att nästan känna "skadeglädje" är som Mona själv sa, en "förbjuden tanke". Möjligen kan man med liten grad av empati ändå förstå något. Och väl att märka: När Sahlin beskriver partiet som mer av "sekt" och exemplifierar med mötesformer och inåtvänt partiliv så det något som väldigt många har fått insikt om och som behövs som verklighetsbild i partiets organisationsutveckling.

Min egen syn är att socialdemokratin fortfarande inte har gjort hemläxan efter valet. Hade den gjorts brett och djupt så hade man inte under ett och ett halvt år haft det personfokus i stället för politiskt fokus som ingick i det "förödande". Med det sagt tror inte jag på någon negativ Sahlin-effekt som huvudförklaring till eländesvalet 2010. För mig är det dock modern politisk historia som nu kommer att ersättas av politikutveckling i dialog med väljarna. Det behövs i ett Sverige där arbetslösheten skjutit i höjden, där de politiker som styr vägrar göra något åt de växande klyftor de själva skapar och i ett Sverige som såväl behöver en stark socialdemokrati inför framtiden. Jag kan förstå Sahlins behov av att säga sitt om det som hände. Jag tror inte heller att det skadar partiet särskilt mycket efter det skifte som nu har gjorts på partiledarposten. Oavsett vad man då tänkte, är det modern politisk historia och har liten påverkan på både politisk utveckling, parti, väljare och framtid.

Läs mer: DN, SvD, AB;
Fler  som bloggar: Peter Högberg, Mitt i Steget, Sydsvenskan, Mikael Andersson, Parkstugan,



Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nima Sanandaji och resan bort från klass och elände

Det här är ett inlägg som delvis har varit på gång länge. Min ursprungliga tanke var att ta det som ett bidrag till den socialdemokratiska programdebatten. Nu blir det också några tankar efter att ha läst dagens inlägg på SvDs Brännpunkt. Där skriver debattören Nima Sanandaji ett "reklaminlägg" inför en kommande bok: "Från fattigdom till framgång". I den berättas om iranska ungdomar som i högre grad än andra invandrargrupper har "gjort klassresan" från fattigdom till just framgång. Det iranska utbildningsidealet sägs här vara nyckeln. I sak beskriver han förstås något oerhört positivt, något som borde kunna gälla alla. Men på ett par punkter kan jag vara kritisk.

Det är möjligen inte konstigt. Författaren är ju inte bara skribent utan har som andra sina politiska utgångspunkter. I Sanandajis fall handlar det om att han varit ordförande i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg och att han är en känd skribent av rapporter från Timbro. Eller som Wikipedia upplyser om: "Sanandaji har även skrivit ett stort antal rapporter för bland annat Svenskt Näringsliv, Skattebetalarnas Förening, Företagarna samt Stockholms Handelskammare." I ett tidigare inlägg hade jag skäl att retoriskt "avrätta" en usel rapport om "slöseri i kommuner", som han författat. Men Timbro-förankringen ger bakgrunden till varför han skriver att: "Kombinationen stel arbetsmarknad, generösa bidrag, höga skatter och en sammanpressad lönestruktur hindrade iranierna från att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Just den delen är ju inget annat än mycket borgerliga värderingar, inte någon "fakta".

Huvudtanken
med min tänkta inlägg var att ifrågasätta och debattera en annan sak. Ibland används även av socialdemokrater begreppet "klassresa". Möjligen är tanken att måla upp en bild av att "allt är möjligt" och ibland att beskriva att politiken ska medverka till denna resa. Det finns, enligt mig, ett par saker som kan kritiseras i det resonemanget även om jag som alla andra självklart är positiv till tanken om att människor ska kunna lämna fattigdom och i stället förbättra sina levnadsförhållanden.

Begreppet
inrymmer ett nu ganska tydlig linje att individualisera problem. Visst bär individen ett ansvar men i det här fallet leder det till att de strukturella och sociala förklaringar som finns i segregation, utanförskap och fattigdom förnekas och ifrågasätts. Möjligtvis är man överens om problemens existens. Men lösningarna blir med "klassresetänkandet" ett ansvar för den enskilde. Ett område där individualiseringen känns så trist trots vetenskaplig evidens för att just strukturer måste förändras är inom folkhälsoområdet. Det hänger intimt ihop med andra sociala strukturer med en avsevärt sämre folkhälsa på i stort alla områden hos de med större ekonomisk och social utsatthet. Vist kan man dela ut rökplåster till enskilda eller skriva ut fysisk aktivitet på recept. Eftersom problemen är strukturella behövs också ett tänkande som utgår från ett bredare perspektiv än individen.

Den kanske
allvarligaste invändningen jag har mot resonemanget om "klassresa" är hela dess utgångspunkt. "Lämna eländet" i stället för "ta bort eländet". Den som har styrka att lämna får det bättre och den som är kvar får leva i det. Ambitioner om att förändra och att använda politiken för samhällsförbättring läggs åt sidan. Förvisso är det som Leif Jakobsson skriver i Tidskriften Tiden: "Är klassresan målet?"  "Klassresan har alltid varit en älskad och omhuldad berättelse för socialdemokratin".
Självklart är klassresan ett viktigt medel för socialdemokratin. Dels bidrar den till en effektivare ekonomi som ger resurser till välfärdsstaten samtidigt som den pedagogiskt blottar klassamhällets fundament. Däremot är naturligtvis inte klassresan målet. Socialdemokratins jämlikhetspolitik måste syfta till att riva ner klassamhället – inte bara cirkulera medborgarna i det.
En bärande tanke i Nima Sanandajis resonemang är utbildningens betydelse för framgång. Utbildningsnivån har ett direkt samband med hur man senare klarare yrkeslivet och vilken inkomst man får. Hur unga klarar skolan har enligt forskningen en direkt koppling till sådant som social situation, föräldrars utbildningsbakgrund och segregation. Därför är också den skolpolitik som regeringen under Jan Björklund bedriver så oerhört trist och märklig. Under veckan kom förslag som verkligen inte tar fasta på att underlätta några klassresor. Tankarna att stryka delar av utbildningen i gymnasiet för "skoltrötta" i stället för att stärka elevers förutsättningar leder ofelbart till förstärkning av klasskillnader och färre "klassresor". Det som behövs är motsatsen: Inte räkna med att varje elev som själv bestämmer sig för en "klassresa" kommer att fixa det utan vidare. Det krävs att samhället hjälper till, i frågan om utbildning med att balansera andra brister. Det kan vara genom pedagogisk utveckling eller särskilt stöd i skolan eller till och med från förskolan. Det börjar i synen på utbildningen: om man tror och tycker att utbildningsbasen är viktig för alla eller inte.

Innebär då
kritiken mot "klassresan" att jag är mot individuell framgång och lycka? Nej, på intet sätt. Tvärtom. Men mina värderingar om samhället gör att jag inte nöjer mig med krav på individen. Det finns en rad områden där strukturer biter sig fast och låser fast människor oavsett deras egna drömmar och ambitioner. Det finns också forskning som befäster min samhällssyn att jämlika samhällen är bättre för oss alla. Det kanske viktigaste bidraget på senare tid är Jämlikhetsanden: 

För att åter citera Leif Jakobsson i Tiden-artikeln:

Det går ju inte att hävda att de tunga, dåligt betalda jobben försvinner bara för att de som nu har dem vidareutbildar sig och går till andra jobb. Socialdemokratin är här på väg att få en blind fläck som kan var förödande.Huvuduppgiften måste vara att ta itu med människors problem här och nu – i de jobb de har eller som andra måste ta över. Då krävs det att arbets­miljö, trygghet i anställningen, inflytande, arbetstiden och många andra klassiska maktfrågor på arbetsmarknaden prioriteras mycket högre.

Klassresor, okey då. Men det får inte försvaga ambitionerna att förändra samhället till det bättre och att bryta klassklyftor. Tyvärr är det precis det som nu sker i Sverige. Där har socialdemokratin en stor och den kanske viktigaste uppgiften i att formulera ett politiskt alternativ.

Mer att läsa
: Lärarförbundet i SvD, om Björklunds nedmontering, SvD, mp om samma förslag,
Fler som blogggar: Mikael Damberg, TCO Utredarna,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

fredagen den 10:e februari 2012

Pensionsdebatten #reinfeldt75 i sammanfattning

Hela veckan har den nu pågått, debatten som av Staffan Dopping fick Twitter-hash-taggen #reinfeldt75. För den som helt plötsligt kommer hem till landet och lyssnar på debatten kan det lätt bli lite rörigt. Vad är det egentligen som har sagts? I olika debattprogram och artiklar talar några på temat "ta vara på den äldre" och "valfrihet". Några (många) verkar mer upprörda och är arga på moderatledaren.

Källan till debatten är läsbar för alla. Reinfeldt intervjuas i DN tisdagen den 7/2. Det som drar igång debatten så brett är INTE något avsnitt om att ta vara på äldres kompetens. Nej, den som läser artikeln igen har väldigt svårt att hitta detta tema. Utgångspunkten är i stället att konkurrenländer inte har så stora välfärdsambitioner som vi har haft. Reinfeldts slutsats blir:
Hans svar är att skissa ett samhälle där människor måste försörja sig själva betydligt längre upp i åren än i dag. I hans exempel talar han om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder. De innefattar också minst ett karriärbyte, när det yrke man haft som yngre blivit för tungt eller för stressigt.
– Det är en väldigt utmanande uppfattning.
Redan här inser FR alltså att det är en "utmanande uppfattning". Att han anger åldern 75 år är det som verkligen fäster och upprör. Debatten följer med bland annat påminnelser om hur det ser ut med medellivslängden idag. Det ger onekligen känslan av ett liv i arbete fram till graven. I alla fall för en del.

Det är inte något frihetstema i intervjun. Tonvikten ligger inte på det som många tycker är viktigt: frågan om hur äldre som vill och kan fortsätta jobba ska få göra det. Just detta används ju ganska flitigt som "försvar". Men debatten har också utgått från vad Reinfeldt inte säger. Om nu "75 år" framkallade ilska så är en jättelik utmaning bara en parantes i artikeln: Hur ställer vi om arbetslivet så att människor orkar jobba längre?

Förutom att arbetsmiljöperspektiven inte finns i Reinfeldts tankevärld så återkopplar han inte till den uppmärksamhet av åldersdiskriminering som är en realitet. I maj förra året startade SvD en debatt om detta. Artikeln om "åldersfällan" beskriver bland annat:
Om rekryteringschefen Sara Sterner och hennes kollegor på Agentum frågar kunden vilken profil de tänkt sig till chefs- eller specialisttjänsten är det här det vanligaste spontana svaret: ”En 35-årig kvinna, helst både civilingenjör och ekonom.”
– Även för riktigt kvalificerade tjänster vill man ha någon som är 30–35 år. Gärna med erfarenhet motsvarande 25 år, säger Sara Sterner med ett snett leende.
Nej. Reinfeldts intervju hade ingen tonvikt på detta heller. Det som spreds vad "jobba till 75" och så det bortglömda att många slits ut före 65. Och några hårda tag mot den här utvecklingen på arbetsmarknaden antydde inte statsministern. Idag finns en uppföljningsintervju i DN där Reinfeldts försöker reda ut vad han menade. SvDs Göran Eriksson betecknar det som har hänt som en "relansering" av Reinfeldt. Men jag vet inte vad man säger om det. Som Peter Högberg har hittat: Till och med modebloggare som Kissie skäller nu på moderatledaren.

Fler som bloggar enl Högbergs länkningar:  Parkstugan, Martin Moberg, Röda berget. Marta Axner, Marika Lindgren Åsbrink,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant  Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdagen den 9:e februari 2012

Reinfeldts pensionsutspel en PR-framgång?

SvDs PJ Anders Linder har hämtat krafter och skriver idag, när den direkta proteststormen har mattats, en försvarsskrift för statsminister Reinfeldt. Möjligen inte särskilt förvånande. Samtidigt blir texten en bekräftelse på samma verklighetsfrånvända syn som låg bakom Reinfeldts utspel. Och med detta menar nog de flesta talet om att "arbeta till 75". Andra delar, som att ta tillvara äldre på arbetsmarknaden, att möjliggöra utbildning senare i livet och det stora behovet att hitta lösningar när fler blir äldre och färre är i yrkesverksam ålder, är verkligen inte kärnan i Reinfeldts klavertramp.

SvD gör analysen att Reinfeldt nu har stärkt sin ställning. "Mest trovärdiga politiker på plan". Möjligen kommer PJ AL fram till den slutsatsen genom att helt enkelt tala tyst om det som har väckt upprördheten: Det faktum att många idag inte ens orkar till 65. Det faktum att äldre, som DNs ledare så riktigt skriver: En 60-åring med lust att växla ned och byta bransch har sannolikt större chanser att vinna på lotto än att hitta ett nytt jobb.

Slutsatsen är att det dels är det Reinfeldt inte talade om (vill tala om) som upprör. Att arbetslivet sliter ut folk. Att hans egen regering inte gör något för att förbättra utan på punkt efter punkt försvårar nödvändiga förbättringar. Och utöver LO-bloggens punkter jobbar ju regeringen med EUs "regelförenklingar" som på en punkt handlar om att ta bort kraven på "mindre företag". Utöver detta var det Reinfeldts budskap om en ny pensionsålder som fick människor att reagera. DN-intervjuns mening " I hans exempel talar han om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder". PR-framgång? Jo, hej du.


En tredje och stor invändning man kan ha är att Reinfeldts "ansvarstagande" kan ifrågasättas på ett annat plan. "Färre ska försörja fler" är en hårdsmält faktum. Men ska man, som Reinfeldt pratar om, trygga välfärden samtidigt, så återkommer orimligheten att minska de resurser som vi gemensamt avsätter till välfärd. Det kallas skatt. Där har han själv bedömt att ungefär 100 miljarder inte längre behövs till välfärden. Trovärdigt?

Bilden ovan är för övrigt från de direktiv som regeringen själv skrev ihop till kommittén "Översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv". Reinfeldt har talat om att leva till 100 år, något som inte ens ryms på regeringens egen graf över utvecklingen...

Mer att läsa: Regeringskansliet, direktiv om översyn, AB,
Fler som bloggar: Thomas Böhlmark, Annarkia, Martin Moberg, Parkstugan, Roger Jönsson,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdagen den 8:e februari 2012

Ta tillvara möjligheterna med Löfven utanför riksdagen

Den 27 januari valdes Stefan Löfven till ny partiordförande för Socialdemokraterna. Efter knappt två veckor har, i mina ögon, en ny andra inträtt i partiet och den offentliga debatten. Även om den verkliga och nya "nystarten" knappast har kommit igång så är det välkomna signaler från väljarna. Gårdagens mätning från SKOP innehöll ett lyft på två procentenheter till 27,3. Vänsterpartiet går fram till 7,1 medan Miljöpartiet ligger kvar på höga 11,5. De borgerliga behåller ett försprång men samtliga borgerliga partier minskar, mest Moderaterna.

Nu gäller det att få fart på mycket. Politiken har hamnat i skymundan, först under en eftervalsdebatt fylld av personfokus och "annat". Därefter ett lyft under "Juholtvåren" och så det verkliga eländet fram till nu. Centralt kommer att vara jobben och kampen mot arbetslösheten men också behovet av en ny politik över fler områden för att bryta de växande klyftorna. I veckan skrev Göran Greider och Stefan Edman om behovet av en återkomst av det gröna folkhemmet-tanken där god miljö binds ihop med tillväxt och gröna jobb. Ett arbetsliv med schyssta villkor och god arbetsmiljö är tillsammans med välfärdsområdet i  stort avgörande för att knyta ihop ett S-alternativ. Sverige består av hälften män och hälften kvinnor men fortfarande präglas vårt samhälle av orimliga skillnader. Där är ojämlikheten inom "vanliga arbetaryrken" och tjänstemannajobb väl kända. Men lite ovanligt och slående, men inte förvånande, att det också gäller karräryrken med höga löner. Upp till 10 000 i löneskillnader! Utöver sakpolitiken lägger (S) nu grunden för allt genom idédebatt och beslut om ett nytt partiprogram.

Stefan Löfven sitter inte i riksdagen. I dagarna har också S-ledningen fått besked av riksdagsförvaltningen att han inte kommer att tillåtas medverka i partiledardebatter. Det är olyckligt och trist men samtidigt kan de ge utrymme för nytänk och nya grepp. En partiledare som inte behöver tänka på vardagsarbetet i riksdagen får onekligen rum med fler aktiviteter av annat slag och lämpligtvis direkt med väljare, organisationer, viktiga internationella besök osv. Avsaknaden av Löfven i riksdagen gör möjligen också SvT m.fl. mer "heta" på att ordna studiodebatter, inte bara bjuda in statsministern för solospel. Och så all den politik som ska mejslas fram och presenteras. En uppsjö av tillfällen att visa förnyelsen och illustrera politiken.

Mer att läsa: Aftonbladet, DN, SvD, Ekot,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nätrot 12- Progressiva bloggare samlas till stormöte


Så är det dags!
För första gången anordnar Netroots med samarbetspartners en stor träff med ett par, tre hundra (fler?) progressiva bloggare och andra nätaktivister. Platsen är ABF-huset i Stockholm och datumen: 27 till 29 april. Programmet är gediget: internationella gäster som Ibtihal Alaoul från Palmecentret i Gaza som delar med sig av sina erfarenheter av opinionsbildningsarbete med små medel och berättar om arbetet under den arabiska våren. Kommunal berättar om en framgångsrik barnomsorgskampanj. Netroots Västsverige lär oss Youtube, Sara Gunnerud talar om det politiska språket, Johan Westerholm talar bloggstatistik och LO planerar seminarier om att blogga om jobbet och om nätrasismen. Många fler programpunkter hittar du här.

Teori och praktik. Nya lärdomar, festligheter, nya kontakter och säkert många uppslag till blogginlägg och annat som efter dagarna kommer att synas och höras på nätet i olika former. Det är klart att vi ses där! Anmäl dig här!


Fler som bloggar:  Martin Moberg, Aftonbladet Politikerkollen,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,