torsdagen den 14:e juni 2012

Med skrytvalser blir inte vården bättre eller mer jämlik


Igår var det landstingets sjukvårdsdebatt om budget för 2013. Jag tjänstgjorde fram till 16 och kunde således delta i debatt och beslut om vårdbudgeten, men blev avbytt strax innan debatten om framtidens sjukvård startade. Det blev måhända inte några större nyheter i debatten. Ändå tycket jag att det var på en högre nivå än ibland, med ett bra tonläge samtidigt som skillnaderna blev tydliga. Filippa Reinfeldts inledning blev en riktig orgie i självberöm om hur allt är bra i sjukvården, om "historiska satsningar" och om en duktig alliansledning.

Jag talade själv i ett kort anförande för det S-märkta budgetförslaget med utgångspunkt från jämlik sjukvård. Där utgick jag från målet om vård efter behov och på lika villkor och var tydlig med att detta aldrig kommer att uppnås om det inte bygger på insikten att det också kräver resurser efter behov, det vill säga olika resurser beroende på sjukdom och hälsoläge.

Vårdval Stockholm har förvisso gett fler vårdcentraler. En del av dessa hade förstås behövts ändå eftersom befolkningen växer. "Volymökningar" kallar vi det i Huddingepolitiken och det är knappast något att skryta över att man tillgodoser. Utöver det har några "extra" startats och många av dem i områden som redan har haft ett bra utbud.

Men vårdvalet i primärvården har inte, som en del tycks tro, fått Stockholmarna att rumla runt i glädjeyra. När vår egen förvaltning visar hur stockholmarna ser på tillgänglighet och förtroende för vården, är det rätt att utvecklingen går åt rätt håll. Men så har det varit under hela den mätperioden från 2001 som redovisas och faktiskt kraftigare förbättringar 2001-2006. Även om utvecklingen har gått vidare i ljusare färgen så kom ett litet tapp förra året i synen att man har "tillgång till den vård jag behöver". Detta trots vårdval.

Vi talade för ett budgetförslag som ersätter nuvarande vårdersättningar med ett som tar större hänsyn till vårdbehov. Vården kan inte styckas sönder alltför mycket, vårdkedjor måste hålla ihop. Valfriheten idag gäller "husläkarmottagningar". Men det är alltför begränsat. Det borde utvecklas mer valfrihet att också välja särskilda kompetenser som äldrevårdscentraler eller barninriktning på vården. Vården måste styras om till mer förebyggande insatser. Det måste också finnas utrymme för det under ett besök i vården.

Det "haglar" rapporter och mätningar om hälsoskillnader och om att resurserna inte fördelas efter behov. Södra länet är missgynnat. Det som i majoritetens tal om "fler läkarbesök" beskrivs som en framgång kan lika gärna beskrivas som att vården anpassar sig till att jaga just enstaka, många och korta besök till doktorn, allt för att få ekonomin att gå runt. Därmed hinner man inte med det som krävs för kroniker och för dem med mer komplicerad ohälsa. Styrningen leder fel när den tränger bort distriktssköterskan eller sjuksköterskan till läkaren, allt för att ersättningen ska bli så hög som möjligt. Det krävs mer vårdresurser i områden med högre ohälsa. Idag styr producenterna själva och etablerar sig gärna i friska stadsdelar där de korta, okomplicerade besöken blir goda intäktskällor.

Annars innehåller S-förslaget ett grepp som jag tror att folk uppskattar. Tidssatta, konkreta mål för vad vi vill uppnå inom olika områden i vården. Det utgår från en huvudinriktning som handlar om forskning, innovationer och utveckling, om kvalitetssäkring och uppföljning, om fler vårdplatser och effektivare vård. Att dessa och fler goda förslag röstades ner i går kan bara åtgärdas på ett sätt: En ny majoritet vid landstingsvalet 2014.

Mitt anförande i webb-TV, efter ca 4.40 in i sändningen.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,