Sanna Rayman skriver: "Tidsserier – det är bra det! Så säger vi till varandra, jag och kollegan på Aftonbladet , Ingvar Persson, när vi travar bort från LO-borgen. Väl på redaktionen får Sanna till sitt perspektiv. En fundering om varför LO lyfter fram ofriheter och frånvaro av förmåner utan att samtidigt ha kartlagt vilka förmåner och friheter som LOs medlemmar själva ser som viktiga. Om detta kan man möjligen reflektera. Men det förtar inte kraften i beskrivningen av arbetslivet. Det förtar inte den ilska man kan känna över så stora skillnader. Att SvD-ledaren inte med en rad lyfter det perspektivet är förstås trist.
Ingvar Persson har ett annat anslag, mer närliggande mina egna och även rapportförfattarnas tankar. En bild av klassamhället 2012. En bild av ett samhälle och ett arbetsliv där en högre lön också för med sig mer frihet och fler förmåner och omvänt: Mindre lön ger mindre frihet. En bild av arbetslivet där makten över detsamma ökar i takt med lön. En bild av ett större mönster som inte bara gäller lön utan även arbetsmiljöproblem och arbetsskador. Om detta ämne finns många rapporter, exempelvis från GS-facket.
På 80- och 90-talet, skriver Ingvar Persson, stod frågor om arbetets organisation, ett utvecklande arbetsliv och inflytande högt på både den politiska och den fackliga dagordningen. I dag har både kraven tystnat, inte minst från den fackliga rörelsen. Det är dags att åter börja prata om det goda arbetet.
Så rätt. Jag minns 80-talets "Utvecklingsavtal" mellan LO, PTK och SAF som byggde på idén att med större inflytande och makt i jobbet skulle också den anställde "prestera" bättre. Formellt ett avtal för att precisera hur MBL skulle tillämpas på arbetsplatsen. Värderingsmässigt ett avtal som handlade om det positiva med ökad makt över sitt arbete. Därför var också arbetsgivarna med på tåget, i alla fall så långt det gällde att skriva det i avtal. Det var då det.
LOs ordförande signalerade redan i sitt installationstal att frågor om makt och inflytande måste återföras till "dagordningen". Kålle sa:
Vad bestämmer villkoren på svensk arbetsmarknad? Vad är det som avgör hur vardagen ser ut förvåra medlemmar? Vad är det som gör att utsattheten och otryggheten, stressen och pressen pådem som finns i arbetslivet har ökat? Svaret finner ni i det här talets första ord. Makt. Det som slutligen bestämmer relationen mellan enarbetsgivare och en anställd handlar om detta. Det måste vi våga prata om. När arbetslösheten ökar, ökar också arbetsgivarnas makt. När a-kassan undermineras sker detsamma. När anställningsformerna blir mer otrygga stärks arbetsgivarnas makt. När vårt medlemsantal och organisationsgrad sjunker minskar våra möjligheter att ställa rimliga krav.Det finns dem som av helt andra skäl än välvilja talar om facket som passé, om löntagare som påstås vilja tala för sig själva utan fackets medverkan och om ett arbetsliv där din makt endast ska ligga i att säga upp dig och byta jobb. Rapporten från LO om friheter och förmåner i jobbet borde tillsammans med lönekartläggningar, arbetsmiljörapporter och annat, ta död på alla sådana resonemang. Att förändra arbetslivets villkor, att förändra löner, förmåner och friheter i positiv riktning också för LOs medlemmar och att utjämna skillnader mellan män och kvinnor och mellan klasser kräver sannerligen det motsatta. En starkare facklig rörelse.
Mer: Ekot, Göran Johansson,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, LO, arbetsliv, svenskt näringsliv,
