torsdagen den 3:e maj 2012

En skola där ojämlikheten består


Jag vet inte
vilket nummer man ska sätta på mina blogginlägg med "Skolan - ett klassamhälle" som tema. Det har blivit ett antal och det finns åter anledning att ta upp ämnet. Idag skriver Metta Fjelkner från LR på DNs debattsida. Åter en ny rapport. Åter berättar den om större skillnader. Åter ser vi att skillnaderna ökar mellan elever och därmed bygger vi under en utveckling av ökade skillnader senare i livet. LR skriver i artikeln:
Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst uppgick till minst 160 meritvärdespoäng 1999. År 2011 hade denna skillnad ökat till minst 210 poäng – en ökning med över 30 procent. Det är också tydligt att föräldrars utbildningsbakgrund har störst betydelse för de elever som har det tuffast i skolan.
Ingenting är nytt i artikeln. Det är inte heller en nyhet att det går att påverka skolresultaten om man bestämmer sig för att ge elever stöd som försöker kompensera för andra negativa faktorer. Problemet är att helt andra fokus har funnits hos politiker och skolfolk av olika kulörter under ett antal år. Därför står vi och stampar på samma plats som för åtskilliga år sedan när det gäller klyftorna i skolan. Och nej, det är inte "valfrihet", skolval eller rätten för en elev att gå i den skola man önskar som är huvudförklaringen till problemen. Men visst påverkar det på så sätt att de skolpolitiska modetrenderna har förpassat klassperspektivet in i skuggan. Politiken av olika färger har tyvärr talat mindre om hur ersättningssystem och skolans förutsättningar i övrigt ska parera elevers olika förutsättningar. Fritt skolval har därmed tillsammans med andra faktorer bidragit till att förstärka, inte minska, skillnaderna.

Jan Björklunds och alliansregeringens batongpolitik förstärker klyftorna. Samtidigt möter vi omöjligen skolans utmaningar med att prata huvudmannaskap och att förstatliga ansvaret, en linje som lärarfacken har drivit länge. Problem måste angripas där dess orsaker finns och då krävs mycket mer än så. Där har Metta Fjelkner tre ytterligare punkter, utöver ansvarsfrågan, som är mycket värda att ta in i en skarp skolpolitik där också resurser avsätts på allvar för att stärka och ge bättre förutsättningar.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
 Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,