onsdagen den 28:e juli 2010

Sjukvården inför valdagen

[uppdatering]I min lilla serie om "rödgrön fördel" har jag i ett par inlägg berört sjukvården. Det är självklart eftersom en fungerande sjukvård, ökad tillgänglighet och en jämlik vård efter behov inte bara är en fråga om "liv och död" för oss som människor. Det är också en av valets viktigaste frågor där väljarna kräver besked.

Därför är inlägget som det Sanna Rayman idag skriver på SvD:s ledarsida viktigt för att hålla igång sjukvårdsdebatten. SvD följer med det upp den artikel som fanns i gårdagens tidning om de två blockens olika syn på sjukvården. (kommenterade det här) I stort är det ett inlägg värt att läsas som handlar om hur vården kan bli effektivare på ett sätt som både ger patienten snabbare vård och som gör att vi använder resurserna mycket bättre. Här finns mycket att göra på många områden. Av vårdens kostnader för akutsomatisk vård bedöms exempelvis läkemedelsbiverkningar, ofta hos äldre, stå för kanske tio procent. Det är gigantiska kostnader som läggs på helt onödigt mänskligt lidande och som i många fall beror på att vården inte har en samlad bild över alla piller som skrivs ut till patienten.

Det stora politiska "slaget" handlar bland annat om hur mycket resurser som ska avsättas för att minska köer. Till en del har köerna under det senaste året minskat därför att landstingen har delat upp köerna. Begrepp som "patientvald väntan" har införts för att kunna få del av statliga pengar. Uppenbarligen har inte tillräckligt gjorts trots det, eftersom vårdköerna är kvar.

Ett annat område som verkligen avgörs på valdagen är hur vården ska kunna bli jämlik och ges till patienter efter de behov som finns. I vårt landsting visar forskningen att den somatiska slutenvåren i hög utsträckning ges efter behov. Det är sämre ställt med primärvården, den gren av vården som ska vara patientens bas, som ska jobba förebyggande, vara första linjens psykiatri och som borde ha olika slags kompetenser för att kunna ta med äldre, multisjuka patienter på ett bra sätt.

Om jämlik vård skrev jag i inlägget i går:
Min bästa illustration kommer från professor Bo Sundqvist vid fd Allmänmedicin i Stockholm. I en artikel läste jag om hans exempel: Om vi i Sverige har mål om en "vård på lika villkor" och ett mål om en läkare per 1.500 invånare så kanske de medicinska behoven i områden som Flemingsberg gör att kravet måste sättas till 800-900 invånare per läkare. Därtill kanske fler distriktssköterskor och en inriktning mot ett bredare folkhälsoarbete. Med den färdväg som vården nu är inriktad på i Stockholm ger vi inte bara upp ambitionerna att fördela resurser till en nivå som forskningen säger är viktig om en jämlik vård ska uppnås.
Sjukvården i Stockholms län har inte bara förändrats med några fler vårdcentraler i innerstaden samtidigt som vården i Alby, Fittja, Hallunda och Vårby har fått sämre förutsättningar. Jag menar att förändringarna är mycket större. Redan före vårdvalet borde, om vården ska ges efter behov, mer resurser ha tillförts i omräden med hög sjuklighet. Det blev tvärt om. I stället för att öka ambitionerna om det blev målet att inte ha områden som helt saknar närsjukvård!

Det finns många poänger i Sanna Raymans artikel men på en punkt har hon tokfel: Hon påstår att det hos alliansen inte har funnits prestige när det gäller vårdvalet och dess ersättningar. Mer fel än så kan man knappast ha. Och även om man nu börjar fatta att tolkersättning inte löser alla problem så har prestigen om det egna systemet funnits från första dagen i Stockholm.I andra landsting har samtalstonen varit bättre.

Ibland låter det som om partierna nu börjar bli allt mer överenens om vårdfrågor. Den stora förändringen har moderaterna gjort av sin retorik och har i sina senaste vårdpolitiska skrivningar börjat använda begrepp som "jämlikhet" och annat. Enligt samma dokument ska vården enligt partiet, ges till alla, efter behov och vara skattefinansierat. Man kan förstås beskriva det som en viktig seger för socialdemokratiska värderingar. Men hur ser praktiken ut? Tvärt om.

Kent Persson bidrar till debatten med ett inlägg där redan rubriken väcker frågor. "Ransonering av vård" verkar vara något som gäller efter fyra år med alliansregering? Vård och resurser: Moderaterna har i regeringen sänkt skatter för 100 miljarder. I Stockholms län har man gjort detsamma vilket innebär en 800 miljoner mindre att avsätta till vården. I senaste beslutet i vår sjukvårdsnämnd tog alliansen ett beslut om att avsätta mer till "insatser för att klarar vårdgarantin" med ett tak på 100 miljoner, en ganska liten summa i sammanhanget. Varje väljare bör nog minnas att det i det flesta landsting och i Sverige som helhet är moderaterna och alliansen som idag står för "ransoneringen". Inför den kommande perioden verkar fokuset vara dels att sälja Danderyds sjukhus, dels att sänkta skatten "tioöring för tioöring. Ger det förutsättningar för "köfri vård"?

Sjukvården kan mycket väl vara frågan som avgör valet. Därför är det viktigt att alternativen blir tydliga.

Uppdatering:
Allmänläkaren Bertil Hagström skriver i Aftonbladet om ett perspektiv på "de inre organisatoriska frågorna" i vården som jag tror är viktigt, allmänt men också utifrån vårdens uppdrag att ställa upp till mer av förebyggande hälsoarbete. Det berör inte minst Stockholm, som har en stor andel specialister och alltför få läkare och andra kompetenser i primärvården.

Fler som bloggar:

- Signerat Kjellberg om jämlik vård är möjlig.
- Kent Persson om bland annat vinster som inslag i vården.
- Peter Högberg med ett bra sjukvårdsinlägg.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,