lördagen den 8:e september 2007

Fortfarande kluvet att vara folkpartist

Det var en stor stund för Björklund. När han klockan 11 intog talarstolen som nyvald folkpartiledare var tanken att en ny era skulle startas för partiet. Blev det så? Ligger det i hans budskap något som strålar av framtid, segrar och lycka för folkpartisterna? Talet var väl i stort som förväntas av en ny ledare. Känslosamt, huvudbuskap, egna erfarenheter, brett målat över de viktiga sakområdena.

Början handlade om de gamla östländerna. Om friheten i Europa. Om hur liberalismen segrat. Och som ett eko av historsik tid fick han in en känga mot socialdemorkatin i talet om kommunismen och Kuba. Sen avklarade han de förväntade områdena som skolan, äldrevården, internationellt, intergritet, jobben. (mer om talet på Dn och Svd)

Åhörarnas ovationer märktes särskilt vid några tillfällen. Björklund slog retoriskt slog fast att
Att staten tillåter att människor kan få bli rika, är en förutsättning för att staten ska kunna stödja de människor som blir fattiga. Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom!

Jag kom direkt att tänka på tal av moderaternas Ulf Adelsohn. Man undrar: "Det är viktigare att bekämpa fattigdom än rikedom". Vilken av uppgifterna var det som ombuden gillade mest? Det är väl öppet för fri tolkning. Ovantionerna steg också när partiledaren slog fast att

Vi har redan sänkt skatterna på arbete med många tiotals miljarder kronor.

Undrar om någon i publiken funderade över ekvationen. Björklunds känslomässiga tal om särskola, bistånd, och stöd till utsatta samtidigt som skattesänkningar prisades. Traditionell, folkpartistisk kluvenhet, alltså. Både och. Hit och dit. Inte göra något åt roten till samhällsproblem, bara slipa och putsa på ytan för att stilla samvetet.

Förutom patetsika slängar om socialdemokrater och kuba var det inom bostadspolitiken som personangreppen riktades, citeras av Ekot. Björklund hade hittat hyresgäster i Östberga som, sedan länge, önskad äga sina bostäder. Som borgliga partiledare alltid gör dömde han ut Mona Sahlin med hänvisning till tidigare ledare som Branting och Per-Albin. I Björklunds värld är det otänkbart att en villa- eller radhusägare ställer upp också för dem som bor i hyresrätt. Talet var i den delen inte mycket till bostadspolitisk deklaration.

För den folkpartist som trodde att dagens DN debatt skulle förverkligas måste talet ha varit en besvikelse. Ett ökat samarbete mellan Fp och Mp. Björklunds angrepp på partiet, direkt eller indirekt i talets miljöavsnitt, är ett kanske oavsiktligt men ändå väldigt talande avslag på den idén.

Det kanske mest spännande var väl hur han skulle tackla den ideologiska strid som väntar mellan socialliberalister och mer nyliberala grupperingar. Björklund balanserade mellan falangerna, å ena sidan - å andra sidan, men slog i självkritisk anda fast

Även vi i folkpartiet har stundtals under efterkrigstiden medverkat till att omhändertagandementaliteten gick för långt.

Men även efter hans tal står frågetecknen som spön i backen om vilken linje man faktiskt väljer. De sociala avsnitten översteg vida det som härskade på centerstämman nyligen. Men under landsmötet ska innehållet i talet bli till praktiska förslag. Det återstår att se hur långt det räcker och om besluten ligger i linje med det nu sagda. Att vara folkpartist verkar fortfarande att vara mycket kluven.

Intressant: Andra bloggar om: , , , , ,